Silverekar -spår i snön

Skönt att återse torpet efter långa helger och januarimörker. Kunde inte valt en finare dag. Hela Stockholm bubblade av vinterglädje i morse- pulkor, skridskor och skidor fram till solen och snön och de perfekta 2 minusgraderna.
Jag och A körde försiktigt på vintervägar med 100 kg järnspis i bakluckan. Det är ett annat landskap i snön- de vackra herrgårdarna, som vanligtvis är inbäddade i grönska, syns tydligt och snön lyser upp byggnader, vatten och svanarna vid Lövsund.
Vi kom fram och kunde, som tur var, köra fram till torpet på den nedre vägen som hör till bondens mark- där fanns uppkörda traktorspår i snön. Den övre vägen, min privata, var det för mycket snö på.

Inga stormfällor, ingen tusen kg björk tvärs över taket på huset! Ingen förstörelse alls -tror den där julstormen kom från fel håll- mitt lilla torp och mina träd helt orörda och jag som inte ens orkat/vågat åka ut och kolla.

Det var väldigt skoj att se alla djurspår runt huset i nysnön- elektrikerns spår från förra veckan var översnöade, men i den nya snön många djurspår- och sorkgångar. Fåglar, rådjur, hjortar, vildsvin, möss, hundar? vesslor? Alla sorters spår. Vackra mönster.

Jag och A gjorde upp en eld- späntade ved med storyxan och hämtade småkvistar i skogen från en död tall för att få lite tändved. Sen åt vi matsäcksmackor, drack kaffe och frös lite om fötterna men blev snabbt varma upptill av elden.

Snickarna har varit i huset och lämnat material till golvfyllningen och gjort de sista småjobben med blindbottnen som hade svällt och rest sig i december. De fick ta bort skruvarna så de spontade brädorna har lite rörelsemån. Det jobbas på torpet igen, vilken glädje ändå, allt börjar om. Det kommer kanske bli färdigt -nån gång. (Men när jag säger "färdigt" så har jag bara mina små delmål i tanken.)

Så kom Sture snickarn, som vi var där för att träffa. Tanken var att han skulle kunna hjälpa mig få in järnspisen i huset och så skulle vi prata lite om vinterns/vårens kommande jobb.

Vad skulle jag göra utan min 19-åriga son? Jäklar, vilken kamp med järnspisen -med tanke på att jag var tvungen att parkera nedanför den ganska branta stigen upp till torpet fick vi släpa spisen uppför i 2 dm snö. Som tur var på pirra, men då var vi ändå tre fullvuxna som slet drog och knuffade med alla krafter.
Vilken njutning sen att den liksom bara gled in på plats med mm-precision- exakt där den förra suttit. En likadan renoverad, fin och verkligen som ny, bortsett från några ytliga rostfläckar längst ned. Vet inte om någon ytterligare röranslutning måste till innan man kan elda? Får forska kring den saken.

Det kändes verkligen fint att vara på torpet igen! Jag pratade med snickarn om att kanske prioritera nytt tegeltak, att sätta in ett extra innerdörrpar till ytterdörren för täthet och inbrottssäkerhet och andra mer fantastiska ideer med t.ex glasveranda istället för den  fönsterlösa utbyggnad jag har på sydvästra gaveln med bästa utsikten. Snickarn pratade om toalett och andra galna fantasier men nä.......bastu, kanske nån gång i framtiden? Det räcker långt.

Jag är så glad att klumpen i magen börjat lösas upp -den där klumpen av rädsla. Inte rädsla för att jag inte ska klara ta hand om torpet eller ha råd, utan en riktigt rädsla för att S tog med sig min torpglädje permanent och att den var borta på riktigt. Rädslan/sorgen har funnits där som ett filter sen i juli, ett filter som varit olika tjockt i olika stunder, men ändå funnits där trots stunder av tillfredsställelse och stolthet över vad jag klarat. Jag tror det börjar gå över- rädslan löses upp.

Vatten i brunnen trots kylan!