Bygget

höstutsikt

Nu är det november och sedan slutet av augusti har torpet varit tömt på möbler och lämnats med fri tillgång för byggarna. De har pysslat på nu i tre månader, utspridda dagar när vädret inte tillåter utomhusarbete på deras andra projekt.
Först av allt rev de golvet. Det var mycket intressant att se vad som fanns under det vackra kilsågade plankgolvet. Jag hade sen jag köpte huset varit rätt övertygad om att huset hade ett enkelt mullbänksgolv där golvbjälkarna ligger direkt i jorden och bildar en tät grund där värmen vandrar ut och in ur huset med den tröga jorden som buffert. Men så var inte fallet -det var en enkel -äldre torpargrund där stora mängder trä i olika riktningar bildade golv och undergolv och bärning. Tre kraftiga 30x30cm primärbalkar låg underst, längs husets riktning, på dessa låg upplagt blindbotten och golvbjälkar av stora dimensioner. Bjälklagsfyllningen var makadam och kutterspån, med en ansenlig mängd musbon kan jag gissa. Sen överst själva golvet i husets riktning. Större delen av golvet maskstunget och hälften ruttet, betydligt mer ruttet under än den, synliga, målade översidan.

utgrävt

I huset norra fasad skar snickarna också bort den nedersta fransiga fasadpanelen i höjd med första timmerskiftet. Nu kunde man se inifrån och utifrån att bottentimret på norra sidan och en liten bit på östra sidan var murken från två sidor med endast mindre del av kärnan som oangripet trä. Här lagade man i med friskt trä- utifrån och inifrån -primärt för att få full bärighet i konstruktionen men också för att kunna spika ny offerbräda och inifrån laga i väggens ytskikt med puts/lerbruk. Jag har insett att det är inte realistiskt för mig ekonomiskt eller tidsmässigt att lyfta hela huset och ersätta den understa stocken i sin helhet med nytt timmer.
I och med att det gamla golvet varit torpargrund kändes det naturligt att fortsätta med likadan lösning för det nya golvet. Detta innebar bl.a att det är viktigt att se till att grunden blir ordentligt ventilerad på sommaren.
Så när man började laga i alla springor i grundmuren såg man också till att hitta öppningar där man kunde montera ventilluckor. Jag hittade några enkla fina i gjutjärn, efter äldre modell, som hoppeligen inte släpper igenom möss, men enkelt kan öppnas eller stängas efter behov.

grundmur före lagning

grundmur efter tätning

Behovet av ventilerad grund gjorde också att det blev lite angeläget att gräva upp runt den norra väggen och lägga ned dräneringsrör som leddes ut ner bredvid brunnspumpen. Passade också på att lägga ned slangar för eldragning som enkelt kan ansluta senare till elskåp på baksidan av huset.

panel före

panel efter -ny dränering grävd

Den här delen i processen var mer komplicerad än den låter med en "grävare"som dumpade mig som den värsta stockholmsdiva-hantverkaren. "Jag ringer dig, ring inte mig....." eller jag svarar inte på mail eller telefonsamtal....helt enkelt. Ibland fattar man att man inte är mycket värd som stockholmare. Det finns ingen känsla av lojalitet, förstås. Alla vet att hantverkare tar på sig för mycket jobb och sen blir alltid nån dumpad och jag är ändå inte av det bittra slaget, tror gott om alla och har sällan blivit besviken. Nu kunde snickaren och hans anställda hjälpa mig med grävbiten och det var ju tur.
Vilken lättnad, att få huset i ett torrt läge- inga blöta "fötter" länge och all jord avlägsnad från muren åtminstone 20 cm från panelens underkant- precis som Hidemark säger.
Golvet i köket plockades också ur/revs delvis för att
det lutade och delvis för att man var tvungen att komma åt multna delar i syllen både i norr och söder- vattenskador inifrån och utifrån. Detta bjälklag rensades ut- här fanns ingen blindbotten, det var inte byggt som torpargrund utan bara jord och skräp mellan golvbjälkarna som låg uppallade på stenar. Här fyllde man med lecakulor och la in ett nytt golv som bestod av de friska planken från storstugans urtagna golv, som på detta sätt kunde komma till nytta.

under golvet i köket

riven masonit vid vattenskada

I köket har jag också rivit masoniten från väggarna och undertaket som var alldeles bubbligt av den gamla vattenskadan och bågnade av ruttet trä. Det var både läskigt och skönt att äntligen få bort den och titta på eländet- här är nu allt multet trä borttaget och illagat där det behövs- men sen ska denna vägg täckas av panel och dölja den fula lagningen. I taket blir ett hål upp till vinden/sovloftet här ska trappstegen stå och jag tror jag vill behålla öppningen? Tänk om man i framtiden skulle sätta ett nytt fönster i denna gavel mot väster- jäklar vad fint att få in lite kvällsol där uppe som kan anas nere i farstun. Idag sitter en modern trappstege inskjuten i taklucka i taket mellan kök/farstu och vind- denna vill jag ersätta med en permanent trappstege som kan snickras av de gamla golvplanken.

I dagsläget är det enda som fattas av det som hade planerats för hösten själva bjälklagsfyllningen av kutterspån och osläckt kalk(bra mot gnagare och mögel) och det kilsågade vackra grangolvet. Även här väntar snickaren på kylan då han inte ska kunna jobba ute längre(med sina andra projekt). Får se om han hinner lägga in stenen vid öppna spisen också, han hade nån gammal kalksten från ett missionshus tror jag- ska bli spännande att se- roligt att återanvända lokalt använd sten. Det som låg framför öppna spisen när jag köpte torpet var spikad galvad plåt- såg inte så snyggt ut.
Men taket är åtgärdat, liten läcka vid skorstenenens plåt, några spruckna takpannor och några pannor som åkt snett.
Jag hade tänkt att snickaren skulle hinna några fler saker i år men pga av ROT-avdragets begränsningar och lite tidsbrist får han göra resten nästa år när vintern har släppts sitt grepp och det går att köra fram till huset igen.

november -11

Det ser fördjävligt ut i torpet just nu -allt är täckt av det det där brunaktiga dammet som blir när man sågar i multet trä- väggarna är alla trasiga i nederkant och renoveringen är i sin fulaste fas, men det går framåt och det är inte omöjligt att se det fina färdiga resultatet.

Träd och ved

Som norrbottning tycker jag att ekar och äppelträd är riktigt märkvärdigt. Så pass att jag knappt blivit irriterad när det haglar ekollon på min matplats med bästa utsikten och tomten är fylld av eklöv upp till vadhöjd.
Hade ingen aning vad jag skulle vänta mig av mina mossiga äppelträd i juni, men jag anade att de inte var i toppform. Det var en mycket blygsam skörd- några knotiga skorviga äpplen, men nu har jag, som sagt, beskurit dem och kan under tiden jag hoppas på egen skörd, fortsätta att äta av ett litet rackarns Gravensteinerträd, som står utanför tomtgräns under kraftledningen. Har några burkar äppelmos i frysen, som jag gjort av dessa fina stora äpplen.

Bakom mina fina ekar låg en sophög när vi flyttade in. Lite en blandning av gammal vedstapel och sophög. Sophögen var placerad vid foten av fem okänsligt närgångna tallar. Nära ekarna menar jag då.

Min vän arboristen, som har undersökt Tv-eken och tycker att den kan få vila i frid, har "friskförklarat" nästan alla mina träd. Den stora eken har man gått hårt åt och kapat en väldigt kraftig gren, kanske av rädsla för att den skulle växa ut över huset för mycket, men den verkar må okej ändå. Alla träd kan få stå kvar utom en gammal björk som har en sprängticka som växer fram som ett svart monster ut stammen. Det väldigt gamla ihåliga äppelträdet kan fortsätta leva lite blygsamt trots ihåligheten. Jag har även två mycket gamla oxlar som ser ut som dinosaurier med alla lavar och de är det heller inget större fel på.

Men tallarna, även om de är friska, de vill jag bli av med. De inkräktar alldeles för mycket på de andra träden och jag vill ha in ljuset längre i skogen. Bonden som äger skogen- det moderna bondeparet, som ser ut som tyska medelålders schlagersångare- tjusiga menar jag, har tänkt gallra i skogen såsmåningom, men som det är nu ser jag framför mig det mörka granskogsbrynet, med röda glödande vildsvinsögon i skuggorna i skymningen. Går man en bit längre norrut blir skogen finare och ljusare och det finns blåbär.

Så i slutet av september hade jag och farsan, som flugit 100 mil för att hjälpa mig, en skogsvårdshelg men avverkning och vedkapning. De var, även dessa, varma dagar- t-shirtläge i stunder. Till lunch en av dagarna åt vi goda isterband med specialsås m smör, kapris och rödbetor. Riktig "mat och potatis" för skogshuggare.

Jag får inte glömma att innan vi högg ned de fem tallarna hade jag och A röjt sophögen -som aldrig ville ta slut, under en sommarvecka i augusti. Underst låg en landå eller trilla, eller vad det heter- en mindre vagn som dras efter häst- den var helt kollapsad och uppruttnad i små bitar men kunde identifieras på ryggstödet med svarvade pinnar och diverse rostiga metallbeslag. Jag borde göra ett blogginlägg om arkeologi-allt jag hittat på torpet, runt omkring och i jorden.

Det gick bra med tallarna- en gång var det nära att vi tappade kontrollen över en tall som började falla åt fel håll- den hade nästan alla grenar på en sida och var oväntat övertung åt ett håll.
Motorsåg är inte mitt favoritverktyg. Hoppas jag slipper använda en igen. Jävla oljud och svårstartade. Men en röjsåg- en sån trimmer med klinga skulle jag vilja ha till alla småträd överallt, äppel- och plommonträden de är som ogräs. Ekskott överallt också för den delen.

Efter trädfällningen kapade vi upp alla träd och samlade ihop grenar- det var ett drygt jobb -tur att farsan är flitig som en grävling.

Under hela oktober har jag, A och brorsan huggit upp allt-klyvt alla klabbar. Så nu ska all veden torka i nästan ett år. Några småbjörkar högg vi upp också för de finaste brasorna. Känner mig lite rik även om det inte är den bästa sortens ved.
Se har det blivit öppnare och ljusare- det är som en liten platå bakom ekarna -där man kunde bygga en liten sovhytt med vedbod. Vad fint det skulle bli!

Vatten och avlopp

Nu har jag nästan glömt bort hur mycket jag våndades över frågan om hur jag snabbt nog skulle kunna få vatten till torpet och förstås om dasset skulle kunna gå att använda och i så fall, hur jag skulle använda det?

Placering brunn

Det som gjorde frågan lite enklare är att jag redan från början vetat att torpet skulle fungera som en ren sommarbostad. Inga vattenrör in i timmerstommen för vare sig kök eller badrum.
Jag ville heller inte, på en gång, etablera någon lösning som skulle vara beroende av el. I början så var jag osäker på om jag behövde el? Har två torpande väninnor i närområdet -en av dem har el och en inte. De förespråkar var och en förträffligheten med båda lösningarna. Utan min elbefriade väninnas stöd och hjälp hade det känts för svårt att få saker att funka, men det gick helt ok en hel sommar. Gasolkylskåp och Primuskök är utgångspunkten. Men jäklar vad massa gasol jag köpt, för flera tusen och är det särskilt hållbart, i längden?
Nä, jag vill ha el framöver på torpet. Jag behöver ett starkare ljus för att betvinga mörkret och jag behöver datorn och lite svt-play. Särskilt om jag ska lära mig umgås ensam med granskogsmörkret som är lite extra mörkt.

Och jag behöver vatten och det har jag nu! Bergsborrad brunn med fin gjutjärnspump för pumpkraft på stora vattendjup. Vattnet smakar ok men är inte testat ännu- till våren, blir det.

Brunnsborrarens "gubbar" dök upp i slutet på juli hela vägen från Flen med sin märkliga maskin(borren). Jag och S hade märkt ut brunnen- dess placering. Lite i samråd med brunnborraren. Gick lite på känn, men det verkade viktigt att inte placera den dolt i nåt hörn utan snarare, som man brukade förr, mitt på "gårdsplan". Nu har jag ju inte någon imponerande gårdsplan men tänkte att det skulle passa mitt på den terrass som utgör en relativ plan trädgårdsyta i närheten av huset. Slagrutor och currylinjer gav han inte mycket för, brunnsmannen, men han erkände att letar man ytvatten så kan slagruta funka, men då får man ytvatten som ligger 6-9 m ned. Detta rinner längs urberget och det vattnet är, i de flesta områden, särskilt jordbruksområden, inte tjänligt. Nä idag ska man borra ned i urberget för att hitta grundvatten i sprickor. Hur långt ned man skulle behöva borra det visste han inte -för det är för det mesta bara ren tur.

 Dagen de borrade fick jag och sonen A bita på naglarna hela dan, vetandes att varje meter efter 10 m kostade 400 kr. Och de borrade och borrade och svettades och tog av sig nästan alla kläder och borrade- de borrade i 9 timmar -ned till 100m sen hade de inga fler rör och det är så långt man brukar borra om det inte kommer nåt vatten.
Vi var mycket snopna och oroliga - men de packade ihop och sa nåt kryptiskt om att det skulle ordna sig -att de skulle skicka en "gubbe". Sen, några dagar senare kom det en gubbe och "tryckte" brunnen efter en timmes jobb och tryckning på flera nivåer så sprutade vatten över hela nejden. Tryckningen gör så att försvagningar i berget runt hålet spräcks och man får tillgång till närmsta åder. Vilken lättnad och vilken törstig trädgård. De lämnade efter sig en riktig förödelse borrarna, med stenmjöl över hela ängen. Det såg ut som det varit ett vulkanutbrott. Det rykte över hela Onsberga, den dan de borrade, av stendamm. De sa att det skulle vara bra för växterna. Nyttiga mineraler.

dassinteriör

dass innan flytt

Det här med torrdass är faktiskt inte så komplicerat även om man har sett/doftat de mest förskräckliga lösningar genom livet. Det är väldigt bra med internet när man har liknade problem att lösa. Jag har läst massor om olika dasslösningar. Allt från fryst, torkat, inplastat och kemikalieindränkt bajs till en hink med lock.
Det intressantaste jag hittade var en seglare-kemist, som experimenterat med "doftfria" lösningar med just en hink med lock. Fast det bygger egentligen bara på det som de flesta kommit på, som försökt ordna torrdass:  separera kiss och bajs, använd mycket strö- gärna kutterspån eller träbaserat strö och så inget vatten.
Jag har gjort precis så -försett mitt gamla dass med ny tunna och stor hink med strö. Inga problem. Nästa år ska jag bli så avancerad så att jag alternerar tunnor -medan den ena (full) står uppochned och komposterar så används den andra. Och så växlar man när den blir full- komposteringen går jättefort -det blir till jord snabbt och det luktar inte!

Jag är så glad att jag kan använda dasset som fanns. Det behöver bytas några brädor -lite ruttet i syllen, men vad tusan det går finfint några år till. Bäst av allt är att jag fick hjälp av farsan att flytta det till rätt sida om tomtgräns. Vi flyttade det 5 meter med några stockar och hävarmar- gammalt hederligt torparförnuft. Jag hade våndats i månader över att det var så mycket träd att ingen traktor skulle kunna komma dit och lyfta det.
Men senare om några år, som sagt, tror jag att jag ska bygga ett nytt med två hål och separator sits- och lite mer utrymme. En lång länga med vedbod, dass och sovhytt skulle jag vilja ha. Problemet är bara placeringen på min branta tomt.

Ny placering under storgranen

dusch

En gammal trädgård

Jag har aldrig haft en trädgård- jag är ganska dålig på att ta hand om krukväxter och kan nästan ingenting om trädgårdsskötsel. Men sedan några år tillbaka har jag verkligen längtat efter att ha egen jord att gräva och odla i, som jag vill. En koloniträdgård har aldrig intresserat mig i sig, men att ha ett hus med trädgård -trädgården som rum, i förlängningen av de inre rum, som finns i ett hus, är det jag fantiserat om.

Före

De första gångerna jag var på Kristineberg var det riktigt fint med allt som hade börjat grönska och komma upp och som sen snabbt slog ut under de första veckorna i juni. Lupiner, Kaprifol, Gullvivor, Liljekonvaljer, Påskliljor, Aklejor och på slänten ner mot åkern backnejlika. Snart efter kom prästkragar och hundlokor på ängen nedanför. Pioner, Brandliljor och såsmåningom rosor, överallt rester av gamla rosbuskar och så klätterrosorna vid väggen, som överraskade mig med mängder stora och tunga mörkrosa blommor. Klätterrosorna räknade jag ut vid första besöket som döda, kapade några döda grenar i maj och inte mycket fanns kvar. Vilken växtkraft! Har förstått att dessa gamla rosenbuskar har en förmåga att skapa rotsystem som kan hitta vatten och näring långt borta.
Det som också växte med rasande fart under sommaren var ogräs i form av gräs och klöver snart var allting liksom överväxt med grön materia. Varje kvadratdecimeter man kan rensa från gräs och klöver är en triumf- det är otroligt tidsödande särskilt om man vill försöka rädda diverse andra blommor som är inblandade.

Närmast huset finns välordnade rabatter på söder och östersidan. En grästäckt platå precis bredvid huset i sydostläge är inramad med syrenbuskar på båda sidor- syrenhäcken löper vidare förbi hela huset. Det finns syrener bakom huset också som inramar en parkeringsyta uppe i övre kanten på tomten.
Delar av syrenhäckarna verkar vara unga bara några år- knappt manshöga, men huvuddelen av syrenerna är väldigt gamla, mossiga och halvdöda som många andra träd på tomten.

Under hela sommaren har jag pratat växter och trädgård med alla jag vet som kan, grannar, främlingar och personalen på plantskolor. Har även lånat några trädgårdsböcker på biblioteket.
Jag har med hjälp av denna nya kunskap insett att det jag bör börja med är att vattna och tillföra näring. Detta har jag lyckats ganska bra med, både vatten och hönsgödsel och jordförbättring m kobajsjord.
Vattnet var ett problem i början -för allt fick hämtas i dunkar.

Större delen av tomten vill jag betrakta som skogstomt som inte ska skötas nästan alls när jag väl fått bort döda träd och glesat ur den halvkvävda plommondjungeln. En ca 200 kvm alldeles närmast huset är idag välordnat och tuktat i struktur och form, som en trädgård inramad av syrener- fint tänkt och behöver inte ändras i stort.
Den lägst belägna delen av tomten i öster och lite i sydväst är ängsmark med spridda äppelträd, här finns också några bärbuskar och rabarber. De väldigt misskötta svartvinbärsbuskarna och de röda krusbären gav en skörd som räckte till en stor burk marmelad som jag njutit av hela sommaren. Skulle inte ha något emot lite fler bär ändå. Min plan med denna del av tomten är att i vårvintern elda lite gräs och försöka kratta och jämna ut alla stora grästuvor.

Under hösten har jag beskurit äppelträden och nu sent i oktober vinbärs- och krusbärsbuskarna.
Äppelträden är jag lite missnöjd med -har fått en lektion av min vän arboristen, men det är inte lika lätt i praktiken fast jag köpte den dyraste japanska grensågen. Jag nådde inte riktigt överallt och vågade nog inte glesa ur så mycket som behövs. Vi får se hur de reagerar, kanske kan jag fortsätta beskära nästa år?
Två av äppelträden är i sämre skick en nästan död och helt ihålig, men den vill jag inte ta bort för det bor nån slags tita i den som säger "fjutt". Den åt jag frukost med hela sommaren.

Efter

Ett annat halvkomplicerat projekt jag hunnit med i trädgården i sommar är att flytta på en gammal Kaprifol- den hade nämligen halvt växt in i syllen på östra sidan och måste bort. Jag grävde upp den och den delade på sig lite av misstag- halva planterade jag i sydvästra hushörnet och halva gjorde jag en tillfällig jordbädd till i en presenning. De verkar leva och gro små blad fast det bara var några bruna slanor kvar när jag skurit ned den 3 m höga och ganska risiga busken, som för övrigt också växt in i fasadens övre dropplist vid det timrade gavelöverstycket.

Många trädgårdsprojekt återstår och behöver vänta till våren, men en hel del har jag hunnit i år förutom all röjning av döda träd och buskar så har jag hunnit plantera några fler blommor och en hel del lökar har jag petat ned, så håll tummarna för dem till våren för jag misstänker att hälften redan har ätits upp av vildsvinen som bökar runt överallt och letar ekollon.

Besök Södermanlands museum

Så kom dagen med mötet med antikvarien, så jag åkte tillbaka till torpet efter några dagar av utflykter till andra torpvänner och många sorgsna timmar i bilen och hemma. (Undrar varför just bilkörning är en sån effektiv verklighetsflykt?)

Det var ett trevligt möte med antikvarien, roligt med någon som var lite entusiastisk. Han tyckte inte att man kunde veta säkert någonting, men han konstaterade några saker. Bland annat att det är den gammalmodiga sorten "ryggåsstuga" som jag har. Detta betyder att man använt sig av en ålderdomlig takbyggnadsteknik, som man i mitt fall skulle kunna trott hört hemma i 1700-talet. Det som är det främsta tecknet på det är att de längsgående takåsarna, i detta fall tre stycken, inte har ett sekundärbärverk av rafter, som senare blev vanligt utan är täckta av "ved"- eller som de kallas "bakar"- omlottlagda brädor från den rundade delen av stammen. Ytterst är ju taket tegel, enkupigt tegel som under åren har kompletterats och lagats i eftersom, men troligtvis sett ut likadant hela tiden.

De omålade takbjälkarna i vindsbjälklaget och väggtimringens följare var han också särskilt intresserad av. Takbjälkarna har nämligen ett svagt dekorspår i kanterna som också är en typisk 1700-tals teknik. (Nu har jag glömt vad det heter.) Han fascinerades också av att följarna är gråa-har ett tunt gråaktigt lager på sig, som om de hade varit kädda med lerklining.

Hidemark skriver att "följare" hade samma funktion som dymlingar som hjälper till att binda ihop stockarna i sidled vid stora timmerlängder. I min stuga verkar det snarare vara så att följarna ger stabilitet runt fönsteröppningar eftersom den längsta norrväggen inte har någon följare.

följare

Antikvarien kunde också bekräfta att sidobyggnaden som har plankstomme och panel av "bakar" är ursprunglig och bör bevaras. Personligen orkar jag inte tänka på denna eländiga del av byggnaden som jag hoppas inte är allt för angripen av allt vatten som rinner emot golvet från skogen.

Det sista han sa innan han åkte var att;- "du har en riktigt fin liten antikvitet här- ta hand om den".

vedtakskonstruktion?

Det var uppmuntrande och jag kände mig mer säker i hur jag skulle gå vidare i diskussionerna med snickaren, som jag precis hade lyckats hitta efter många försök- byggnadsvårdskunniga snickare är inte lätta att få tag på.

Bort med allt ruttet och multet skulle man kunna sammanfatta mina funderingar med.

Jag får inte glömma att trägnagarnas(trämask) härjningar nästan har gjort lika stor skada i golv och delar av takkonstruktionen. Det som gjorde sommaren lätt orosfylld var faktumet att det inte är gamla utan pågående angrepp av trägnagare. Jag dammsög dagligen de små trämjölshögar som kom upp ur golvet eller trillade ner från takbjälkarna. Sen skurade jag nästan lika ofta för att få bort lukten av multet trä.
Men det hjälpte dåligt. Också det där gnagande ljudet....dödsuret.

Skadedjursbekämparen har varit på besök i höst och det ska visst bli bättre när huset blir torrt- dränerat och bättre uppvärmt med ett golv utan röta. Jag hoppas det.

En

Måste fatta mig lite kort om den här tillbakablicken ska hinna ifatt nutid nån gång.
Tar en paus i historielektionen och går tillbaks till juli 2011.

Vi knackade ned all puts från skorstensstocken på vinden för den läckte ordentligt överallt, sa sotaren.
Sen putsade skorstensmakaren om den och lagade luckspjället, till min stora glädje- trodde det hade rostat fast för all evighet. Sen fick skorstenen en huv för regnet också- en sån rörformad i svart plåt, enkelt och bra till min fina putsade skorsten. Nu var det bara en provtryckning som fattades innan premiärbrasan.

Sen flyttade vi in med Primusköket och det stinkande gasolkylskåpet och några gamla snabbt ihopplockade möbler i källare och på Blocket.

Vi hittade den vackra svala badsjön med egen solnedgång.
Vi slog upp solstolarna på nedre ängen (fästingplatsen) "festplatsen".
Vi köpte cyklar.

Men sen blev det inte alls som jag tänkt -det blev mer så här. En-sam.

Och på natten blir det så mycket mörkare än man tror ...
Så jag åkte hem till stan, mitt i högsommaren.

Historia

En mycket varm dag i början på juli dök det upp en liten man med några häften och papper. Det var från hembygdsföreningen i Runtuna-Lid. Jag hade helt glömt bort att jag beställt en torpinventering som publicerats i Hembygdsföreningens tidskrift. Förutom denna Krönika var ett papper med några sammanställda uppgifter om Kristineberg.

Torpet Kristineberg ligger i Onsberga. Onsberga består av främst av Onsberga gård och dess gamla statarbostäder och andra ekonomibyggnader, men här finns också soldattorpet "Ekens" som är jämngammalt med Kristineberg och ligger på andra sidan skogsknallen, Odensberget. Odenslunds skola från 1872 och tre andra större bostadshus, bl.a  fd. smedja och butik, ligger också i närheten men för dessa är det geografiska namnet plötsligt Segersta- ett nyare namn från 1901. Här i vägkorsningen mellan de tre husen låg också ett skjutshåll-vägkrog från 1785 som revs runt 1920.

Om Onsberga gård vet man att den funnits, om än inte i sin nuvarande fysiska form, i minst 1000 år- det kan man avgöra på gravhögarna. Förkristen tid.

Så här ligger det till med Kristineberg- torpet registreras första gången i kyrkobok 1827. Då flyttar hit en änka Christina Hellberg född 1778 från gården Göksätter, tre kilometer västerut, där hennes make varit inspektor. Året därpå registreras också som boende på torpet, arbetskarlen Nils Nilsson född 1804. Samma år registreras också deras giftermål. (Herregud, damen var mer än dubbelt så gammal. ) Man antar också att stugan byggdes åt/av änkan Christina och kallades därför för Christineberg- torpet ligger ganska högt på en skogskulle som brukligt är, därav -berg.

Hur kan det ha sett ut på den här tiden- hur gick det till att de möttes?
Onsberga som på den tiden bestod av två separata gårdar varav en var Rusthåll för en ryttare vid Livregementet hade precis, båda två, 1827 köpts upp av en baron Kantzow på Lindö.(Gården köptes sedan av greve Wachtmeister 1847). På gården, den av de två som inte rivits, fanns en huvudbyggnad och två gamla bostadsflyglar där det i början av 1900-talet bodde tre familjer i varje flygel. Det säger säkert något om hur det fungerade 70 år tidigare -det fanns säkert en rättare-inspektor och ett tiotal familjer som arbetade på gården. Vid Ekstugan låg ytterligare ett torp och en backstuga från 1600-talet, som idag är rivna, här bodde säkert också några arbetsföra. Onsberga gård var som en liten by i sig.

Satt hon där Christina på torpet och tittade på Nils när han plöjde eller skördade nedanför torpet på åkern som hör till gården, precis som jag har suttit och tittat på traktorn som åkt fram och tillbaks idag? Var hon kanske bjuden till gården på nåt slags gille....jag undrar, det kan ju inte ha varit riktigt comme il faut, arbetskarl och inspektorsänka?
Men en änka på den här tiden, har jag insett, tack vare pappa historieläraren, var något speciellt, en myndig kvinna bland en väldig massa omyndiga, egendomslösa. Hon kunde genom giftermål erbjuda sin egendom, sin bostad och mark.
Jag vet inte hur länge familjen Nilsson Hellberg fanns kvar på torpet. Jag vet inte ens hur denna förbindelse slutade?

Lennart Thorsson bor på Onsberga gård idag, hans pappa Thor Johansson köpte gården 1929. Det jag vet om Kristineberg efter Christina och Nils är vad Lennart berättat. När han var liten på 30-talet bodde Anna och Karl Eriksson i torpet. Karl hade varit djurskötare på gården men fått problem med magen och jobbade därför som skomakare på Kristineberg. I den lilla sidobyggnaden hade han sin verkstad och istället för det lilla fönster som sitter där idag var en dubbeldörr som han hade öppen när han jobbade så han kunde se ut över fälten. Anna bakade visst väldigt goda bullar i sin Näfveqvarnspis och Lennart fick sitta på förstukvisten, som var en annan än den som finns där idag och bli bjuden på en bulle. Han berättade hur de körde upp för den branta backen till bron med häst och vagn och lämnade maten -deras statar-/arbetarlön. Anna och Karl hade två söner; Arnold som då på 30-talet bodde kvar hos föräldrarna och Harry vuxen och gift med Thors hushållerska Märta, boende i Ekstugan. Arnold och Harry bodde visst uppe på kallvinden på somrarna. Jag har hittat gamla paketomslag med Anna Erikssons namn och adress som tapeter uppe på timmerväggarna på vinden. Anna och Karl fick flytta till en lägenhet i den modernare Paradiset- statbyggningen på 40-talet. På 40-talet avskaffades statarsystemet och det är oklat under vilka former nästa familj kom att bo och kanske arbeta på gården? Mellan 1940 och -50 bodde iallafall en familjen Lindkvist i torpet, kanske var det de som var så förtjusta i masonit? När de flyttade på 50-talet blev Kristineberg sommarbostad till en annan familj fram till 2009, men fortfarande i gårdens äga och vård.

Jag tycker om att tänka på var de hade sin brunn och på var lagårn och snickarboden låg, ingenting av det är kvar idag, men Lennart har visat. Jag vill så gärna ha bättre bilder av vad de gjorde, hur det dagliga livet såg ut? Den gångna sommarens kvällsliv i fotogenlampans ljus har gett mig en lite bättre idé, men varför är det så förbannat vemodigt att tänka sig 1800-talet?
I mina tidigare fantasier om torpliv har jag alltid fastnat vid en skräckbild av mig själv i brodyrnattlinne vid en skrivpulpet med gåspenna, ensam författandes i fotogenlampans sken, medan jag stirrar ut över en kolsvart skog. Kan inte förklara, men det har avskräckt mig.

Allt detta är ändå inte hela torpets historia- en stor del av är oklar. Jag kanske kan hitta mer info framöver vem vet?

Jag bestämde mig iallafall för att fråga om antikvarien på Södermanlands museum kunde komma och titta på torpet. Han kunde säkert inte berätta mer, men kanske säga något om husets historia- de speciella detaljerna eller det byggnadstekniskas betydelse i nån slags Sörmländsk tradition? Jag hade också planer på att få ett utlåtande som kunde berättiga en till renoveringar med "antikvarisk merkostnad".
De var glada över att jag hörde av mig och vi bestämde att de skulle komma och titta senare i juli.

forts följer