Vårvinter med betoning på VÅR!

Miniatyrkrokus

Och så gick ytterligare en kall och mörk månad i stan utan torpbesök, men det pågår planer och förberedelser i det tysta.

Snickare, elektriker, grävare, finsnickare, fönsterrenoverare- jag ritar, ringer, skriver beställningar och mail i massor.
I nästa vecka sätter "bygget" igång- i slutet på denna vecka installeras byggelen och igår plockade jag och fönsterrenoveraren (Jon)Åhlund i Vagnhärad ut de gamla 1700-tals bågarna för att demonteras och byggas upp på nytt, som kopior.
Takpannorna ska bytas, golvet i stugan ska läggas in, vindsgolv ska demonteras och läggas in nytt, vinden isoleras och brädfodras och köket ska få väggpanel. Detta sköter min snickare.
För egen del ska lerklining lagas i, innertak och snickerier skrapas och målas om, tapeter tas ned och stugan ska målas invändigt. Sen förstås inflyttning med möbler och kylskåp osv. efter att elen är dragen.

Så ser det ut, lite i korthet. Jag vet ungefär vad jag borde göra, men jag har dåligt med tid och kan inte bo över på torpet under renoveringen i mars och april. Helgerna menar jag då- eftersom jag under veckorna försöker rita ett annat hus i Bromma. (Ett hypermodernt flerbostadshus.)
Funderar lite på om man kan bo på nån herrgård i närheten -"bed and breakfast" eller tom slottsweekend m badtunnor och gourmetmiddagar? Då kan jag sova över i närheten och få två hela arbetsdagar på helgen i torpet. Hmm, vi får se? Jag har ju ett slags liv med vänner och familj också.
Hur det nu blir med det, så är jag fullt förberedd för att göra så mycket jag orkar- tom bilen har bivit specialutrustad med dragkrok- så nu kan jag åka till tippen hur mycket jag vill med hyrda släp.
Min bilmekaniker Shekar -mycket skicklig yrkesperson- är olycklig över hur illa jag behandlar min bil- den var full med bitar av ruttet timmer som jag kört i omgångar till tippen i höstas. Han bara skakar bekymrat på huvudet.

Det lever i jorden på Torpet, upp kommer röda svällande feta bladknoppar. Misstänker tulpanerna jag satt i höstas. Det är början på mars, märkligt, soligt, varma högtrycksdagar. I söndagsmorse -efter den strålande varma lördagen kom minusgraderna i gryningen och förvandlade landskapet till en vit rimfrostvärld- i detta vita satt koltrasten någonstans och sjöng.

Tulpaner?

Dörrar som ska renoveras

Fönster borttagna

Silverekar -spår i snön

Skönt att återse torpet efter långa helger och januarimörker. Kunde inte valt en finare dag. Hela Stockholm bubblade av vinterglädje i morse- pulkor, skridskor och skidor fram till solen och snön och de perfekta 2 minusgraderna.
Jag och A körde försiktigt på vintervägar med 100 kg järnspis i bakluckan. Det är ett annat landskap i snön- de vackra herrgårdarna, som vanligtvis är inbäddade i grönska, syns tydligt och snön lyser upp byggnader, vatten och svanarna vid Lövsund.
Vi kom fram och kunde, som tur var, köra fram till torpet på den nedre vägen som hör till bondens mark- där fanns uppkörda traktorspår i snön. Den övre vägen, min privata, var det för mycket snö på.

Inga stormfällor, ingen tusen kg björk tvärs över taket på huset! Ingen förstörelse alls -tror den där julstormen kom från fel håll- mitt lilla torp och mina träd helt orörda och jag som inte ens orkat/vågat åka ut och kolla.

Det var väldigt skoj att se alla djurspår runt huset i nysnön- elektrikerns spår från förra veckan var översnöade, men i den nya snön många djurspår- och sorkgångar. Fåglar, rådjur, hjortar, vildsvin, möss, hundar? vesslor? Alla sorters spår. Vackra mönster.

Jag och A gjorde upp en eld- späntade ved med storyxan och hämtade småkvistar i skogen från en död tall för att få lite tändved. Sen åt vi matsäcksmackor, drack kaffe och frös lite om fötterna men blev snabbt varma upptill av elden.

Snickarna har varit i huset och lämnat material till golvfyllningen och gjort de sista småjobben med blindbottnen som hade svällt och rest sig i december. De fick ta bort skruvarna så de spontade brädorna har lite rörelsemån. Det jobbas på torpet igen, vilken glädje ändå, allt börjar om. Det kommer kanske bli färdigt -nån gång. (Men när jag säger "färdigt" så har jag bara mina små delmål i tanken.)

Så kom Sture snickarn, som vi var där för att träffa. Tanken var att han skulle kunna hjälpa mig få in järnspisen i huset och så skulle vi prata lite om vinterns/vårens kommande jobb.

Vad skulle jag göra utan min 19-åriga son? Jäklar, vilken kamp med järnspisen -med tanke på att jag var tvungen att parkera nedanför den ganska branta stigen upp till torpet fick vi släpa spisen uppför i 2 dm snö. Som tur var på pirra, men då var vi ändå tre fullvuxna som slet drog och knuffade med alla krafter.
Vilken njutning sen att den liksom bara gled in på plats med mm-precision- exakt där den förra suttit. En likadan renoverad, fin och verkligen som ny, bortsett från några ytliga rostfläckar längst ned. Vet inte om någon ytterligare röranslutning måste till innan man kan elda? Får forska kring den saken.

Det kändes verkligen fint att vara på torpet igen! Jag pratade med snickarn om att kanske prioritera nytt tegeltak, att sätta in ett extra innerdörrpar till ytterdörren för täthet och inbrottssäkerhet och andra mer fantastiska ideer med t.ex glasveranda istället för den  fönsterlösa utbyggnad jag har på sydvästra gaveln med bästa utsikten. Snickarn pratade om toalett och andra galna fantasier men nä.......bastu, kanske nån gång i framtiden? Det räcker långt.

Jag är så glad att klumpen i magen börjat lösas upp -den där klumpen av rädsla. Inte rädsla för att jag inte ska klara ta hand om torpet eller ha råd, utan en riktigt rädsla för att S tog med sig min torpglädje permanent och att den var borta på riktigt. Rädslan/sorgen har funnits där som ett filter sen i juli, ett filter som varit olika tjockt i olika stunder, men ändå funnits där trots stunder av tillfredsställelse och stolthet över vad jag klarat. Jag tror det börjar gå över- rädslan löses upp.

Vatten i brunnen trots kylan!

God Jul

Ett litet julinlägg tänkte jag hinna med innan jag åker norrut till gamla hemmasoffan hos föräldrarna.

Jag har tjuvstartat julen lite hemma i "Kärret"- Kristinebergsgranen är finklädd och finare än de flesta torpgranar. För första gången har jag en rumshög gran och äntligen har jag fått plocka fram min glaskulesamling från tio års loppisar. Förut kunde man köpa orginalpappaskar från övergivna julpyntslådor med finaste glaskulor ibland i form av kottar och med vackra mönster och färger för en 20- lapp. Numera kostar minsta lilla glasklocka/-kula 60-80:- kr styck på samma loppisar. I vilket fall har jag fyndat ett flertal gånger genom åren. Det enda som fattas i min gran är riktiga stearinljus men det är nästan för läskigt. Min gran får vara lite 50-60-talsstuk på, som lägenheten, med riktigt elljus.

I lägenheten har jag två lite främmande möbler boendes för tillfället, vilsna 1800-tals gäster i 1950-talet. Under senhösten har jag lyckats hitta fina möbler till torpet på Blocket. Jag tror att både skänken och slagbordet är från mitten av 1800-talet de har en slags robust enkelhet som passar fint till torpet- båda med originalfärgen kvar- vackert vetegula- en slags vanlig björkimitation skulle jag gissa? Bordet med två rejäla lådor och plats för många matgäster om det skulle behövas- skänken med lådförstycken i glad bondbarock. Den skulle behöva få tidstypiska beslag till dörrar och lådor, men i övrigt mycket välbevarad och stammandes från Uppland. Båda möblerna var obegripligt tunga och jag vet inte hur jag ska få dem på plats, men det löser sig.
På tal om att "få på plats" -i bilen bor min järnspis som några vänliga grabbar på Bussgods baxade in med stor ansträngning i förra veckan. Jag antar att det gör den svår att stjäla ur bilen, som jag kommer ha ståendes några veckor, innan snickarna är tillbaka på torpet igen och jag kan köra dit den och få hjälp att montera den på plats.

Men innan dess jul och nyårshelg- jag känner mig melankolisk- tänker på förra julen då jag var på en helt annan plats i livet och inte visste något om framtiden, torpet eller något av det omvälvande som skulle komma. Men i grund och botten kommer jag alltid tycka om julen -jag får träffa hela min fina stora familj-grävlingpappan och mamman och brorsan, de tokiga mostrarna, rara kusinerna, och sen förstås den norrbottniska skogen och ishavet och snön. Det är inte dåligt och i år får jag med mig stora sonen som den bästa bonusen.

God jul och gott nytt år kära bloggläsande vänner önskar Stina

Goda och dåliga nyheter

Nu är det redan 3:e advent och det stormar och regnar i Stockholm var och varannan dag, men fortfarande, knappt frost eller snö.

Jag tror mitt torp är så redo det kan bli för vintern? Jag har tillochmed satt in innerfönsterna, till vilken nytta kan man undra, men jag var nyfiken på att se om de passade?
Jag har bäddat in några känsliga växter i granris runt "fötterna", sommarcyklarna är övertäckta med presenning och takpannorna är genomgångna och några fler bytta. Äntligen fick snickaren lite tid, men han var ganska sur över att ha fått manövrera stegen, som kom med huset och väger en 50 kg sådär.

Det blir inget mer snickrande på torpet förrän efter jul -då blir det förhoppningsvis ett nytt golv och har jag riktig tur så kommer ingen snö och hindrar detta projekt. Jag längtar också efter att få bädda ned min torp-oro en period, några stilla vintermånader.
Det finns en del att fundera över, men ingen panik -det finns tid.

För ett par veckor sedan var fönsterrenoveraren Åhlund på besök på plats för att avgöra hur man skulle kunna renovera fönsterna och ytterdörren. Jag resonerade med honom på telefon medan han vankade omkring och petade på fönsterna. Jag hade förstås föreställt mig att man skulle behöva byta en del trä och att det kunde bli dyrt, men jag skulle ju kunnat göra en del av målarjobbet själv. Nu landade samtalet någon helt annan stans. Det finns inte någon helt säker förklaring, men fönsterna har alldeles för lite trä "i sig, på djupet". Vid något tillfälle måste någon ha slipat ned dem- det finns bara ett par millimeter glasfals. Glaset som sitter där idag har knappt plats för något kitt. Än mindre trä att spika stiften i. Att fräsa ut falsen är väldigt knepigt och måste göras för hand, att lägga på mer trä är i princip omöjligt, det skulle skapa en svaghet i bågen som skulle bli för känslig för fukt och sprickbildning. Det enda man kan göra med fönsterbågarna i de två äldsta fönsterna är att tillverka nya. Man kan självklart återanvända beslag och gångjärn i den mån de finns, fönsterglaset går också att ta vara på, men hur dyrt detta kan bli i slutänden har jag ingen aning om? Ytterdörren däremot hade ju jag räknat ut, som alldeles för sprucken och spröd för att kunna renovera, men den tyckte han att man kunde fixa till och laga. Så då vet jag hur det ligger till med detta. Känner mig lite dum som inte såg hur det låg till, nu när jag mätt och granskat noga på plats har jag sett att det saknas runt 5 mm i bågens tjocklek. Karmen har plats för 30mm och idag är de runt 25.
Det jag också fått reda på, men som är mindre av en överraskning, är att takpannorna är väldigt spröda och gamla, de kan spricka närsomhelst många av dem. Sen är bärläkten på tillbyggnaden murken på sina ställen säger snickaren.
Det jag måste fundera över nu är vad som är viktigast att laga och hur jag ska prioritera?

Nu till den goda nyheten- jag har äntligen hittat en järnspis som jag också lyckats köpa. Jag har letat på nätet och hos spisrenoverare men först nu hittat en likadan, som den spruckna som fanns i torpet. Den hittades på Blocket och bor i Söderhamn hos en man som är spisrenoverare- andra generationen av tre. Den är också en av de sista han säljer efter att ha blivit totalförlamad efter en olycka. Tack, Tomas som varit så hjälpsam! Han har berättat för mig om alla komplicerade moment i renoveringen och jag har fullt förtroende för att att den är i toppskick. Till veckan ska jag hämta den på bussgods i Västberga och jag håller tummarna att de ska ha någon liten gaffeltruck eller dylikt som kan lyfta den in i min bil.
Hur jag ska få den från bilen till torpet är ännu ett mysterium. Den väger 103 kg.
Orsaken till att jag ville ha en precis likadan är att den tillhör torpets historia. Den kommer från Näfveqvarn som är det gjuteri som legat närmast Kristineberg söder om Nyköping.

En sån här fast spegelvänd

16 på eftermiddagen 4 december

innerfönster -solnedgång

Varm senhöst

Jag tror att jag kommer att minnas den här hösten som exeptionellt varm och torr. Alla helger när jag varit på torpet under hösten har det varit fint väder, vilket varit tur eftersom man knappast kan vara inne i ett hus utan golv. Mitt senaste besök var en sån fantastiskt klar och solig dag. (Om man inte räknar med att jag var tvungen att åka tillbaka dagen efter i ösregn och hämta min kamera som stått hela natten på bron i regnet, 2,5 timmes resa tur och retur, otroligt trist. Mitt körkort är inte så gammalt och jag gillar att köra bil men där går gränsen även för mig. Kameran är iallafall räddad och verkar fungera bra. Bra betyg på den kameran.)

Jag hade iallafall denna vackra novemberlördag bestämt mig för att tömma vedbon på verktyg och prylar för att fylla den med den ved som jag, tidigare i höst, fyllt halva rummet i sidobyggnaden med. Byta plats för allt för att jag känt mig orolig för att fylla huset med obarkad ved full med insekter. Vem vet om de kryper ut och börjar äta på huset? Jag känner mig mer orolig över mitt torps hälsa än min egen, märkligt fenomen. Husokondri- finns det?

Jag hann ungefär halvvägs med detta projekt när jag tyckte mig se att en plankmellanvägg i sidobyggnaden och även golvet nedanför var fuktigt- riktigt blött faktiskt. Nu när jag skriver det får jag lite ont i magen för jag har inte orkat tänka på det fullt ut. Hela sidobyggnaden är gammal, men har en väldigt enkel och tunn konstruktion av plank helt klädd med masonit invändigt. Jag har inte tagit bort masoniten ännu för att den kan vara bra att ha till klimatskydd, i brist på annat, tills jag vet vad jag ska göra med denna del. Skulle jag ta bort masoniten så skulle jag förstås se i hur dåligt skick stommen är, men jag har faktiskt bestämt mig för att vänta med nya tråkiga besked tills jag börjar se lite förbättringar i andra delar av huset.

Denna vedbärardag slutade iallafall med att jag bytte några takpannor och städade taket från de stora mängder kvistar ekollon och löv som samlats på taket på sidobyggnaden, skrapade även bort alla stora gröna mosskuddar som växt ostörda de senaste fem åren. Jag hittade ingen förklaring till en läcka i det läge den fuktiga väggen ligger så jag bestämde mig att låta det vara till våren. 

Det var iallafall en fantastisk känsla att sitta där på taket med den lågt stående glödande solen i ögonen och stuva takpannorna på plats. Jag fick en stark känsla av att huset är så litet att jag faktiskt kan, rent kroppsligt, "ta hand om det". Jag kände också att jag fick grepp om hur ett gammalt enkupigt tegeltak är lagt- hur det funkar. Det är ju så smart hur de är gjutna med en liten klack som håller dem på plats och låter dem foga sig till varandra för att samspela i att leda bort vattnet. Som arkitekt kan jag erkänna att det är väldigt mycket med husbyggande som jag bara har ungefärliga kunskaper om. Sen blir jag desto lyckligare när jag fattar sånt jag borde fattat för länge sen. 

Fönster

Idag är det första advent och jag har ägnat mig åt att städa bort min fönsterverkstad i vardagsrummet. Fyra fönsterbågar står lutade mot hyllor och väggar och väntar på att torka efter sin sista strykning i förra helgen. Jag ska skrapa bort lite färg som kommit på glasen och sen är mina innerfönster färdig att klistras in på plats.

Mitt torp har två vackra och riktigt gamla fönster. Det har också tre små fönster av nyare modell varav ett sitter i köket ett på vinden och ett i sidostugan. Dessa ser ut som om de skulle kunna vara nyare men de kan också vara original fast mer välbevarade. Det enda fönster jag med säkerhet vet är nyare är det i sidostugan, för där var det ursprungligen en dörr. Jag är inte helt säker på fönstrens ålder, men de stora fönstrena är helt uppenbart gamla. Dateras egentligen enligt böckerna som 1700-tal och därför kanske inte otroligt att de är återanvända från något annat hus. De som gör dem speciella är den 6-delade bågen. Jag har tittat mycket på torp i närheten, bl.a Ekstugan, som är byggd samtidigt. Det har, liksom alla andra torp i närheten, tvådelade eller som de yngre torpen, tredelade bågar i varje luft.

En av fönsterbågarna i mitt torp har också ett hörnjärn från 1700-tal men de andra tre kan dateras till tidigt 1800-tal. Fönsterbågarna i söderfönstret har varken hörnjärn eller gångjärn utan sitter fast med invikta spikar. Invändigt är fönstersnickerierna, som post och foder, rikt profilerade med täta "räfflor". Helt olikt alla socklar och foder vid golv och dörrar i torpet i övrigt, som helt saknar profil. Det är liksom två helt olika kvalitetsnivåer i stugan. Kanske ännu ett tecken på att dessa fönster kommer från ett annat hus?

Jag tänkte inte att fönsterrenovering stod särskilt högt på min prioriteringslista när jag köpte torpet men har väl insett att när jag såsmåningom ska börja åtgärda den märkliga tandkrämskulören på fönsterkarmar och foder faller det sig naturligt att fönstrena ska målas och i samband med det förstås renoveras i den mån träet är för skadat.

I vilket fall så tänkte jag att jag skulle passa på under hösten och ha en liten fönsterrenoveringskurs med mig själv med de innerfönster som jag hittade på vinden, fortfarande med rester av klisterremsor kvar.

Dessa fönster var i ganska dåligt skick men helt uppenbart inte i behov av att byta ut några trädelar, därför tänkte jag att detta skulle kunna vara nåt jag klarade.
Så jag beställde Alf och Eva Stenbackas "Gamla fönster" på nätet och satte igång med att försöka hitta en kittlampa. Insåg snabbt att de kostar runt 10000:- men faktiskt går att hyra- jag hittade en liten dam i Bromma, som kunde hyra ut privat för ett par hundralappar. Sen satte jag igång med hela processen som består av avkittning -avstiftning utplockning av glas, rengöring av glas, skrapning och färgborttagning av trä, slipning och sedan linoljeimpregnering, grundmålning, sätta tillbaka glasen, stifta, kitta, färdigstrykning två varv. Ordningen var inte klar i början, men fönsterrenoveringsboken dök upp efter några dagar och jag hade Ernsts fönsterrenovering från tv i somras i ganska klart minne.

avkittning

kittning på grundmålad båge

Jag har faktiskt hållit på med denna renovering på lediga stunder i två månader och det har varit väldigt tidskrävande och jag kan inte säga att det är ett förstklassigt arbete- jag var lite slarvig med att pilla bort all färg från spröjsarna och en del av stiften är lite för långa och sticker ut genom kittfalsen, men jag har tagit mig igenom alla moment och det blev helt ok.

slipad båge utan glas

Mina restaureringsböcker har med ganska precis tydlighet förklarat svårigheterna med det här jobbet och det har stämt rätt väl. Kitten var ett helvete att få bort och jag hade behövt nåt specialverktyg som inte skadar glasfalsen- flera gånger var jag nära att slinta ordentligt med stämjärnet. Jag lyckades också bända i stiften så något glas sprack. Jag var oändligt irriterad på Ernsts självsäkra kittkorvar som han snabbt kladdade ut i falsen på sina gamla fönster på TV. Jag köpte fint linoljekitt från Ringströms glas på Mosebacke, som för övrigt kunde ersätta mina spruckna glas med något snarlikt och svindyrt glas med bubblor, men mina kittkorvar blev i värmen från händerna helt oregerliga som kvicksilver. Jag följde Stenbackas mer kladdiga metod där kitten med kittkniven liksom trycks ned i falsen till att börja med. Sen kommer momentet där man med ett enda långt drag ska dra av kittet i en spikrak linje och vinkel mot falsen. Det gick riktigt bra och var lättare än jag trott.  

Stiftningen var det svåraste, de små metallstiften som man köper i långa pinnar och bryter av eftersom hade en tendens att krokna och det var helt enkelt mycket svårt att spika in någonting i det kärnvirke som fönstrena är byggda i- hårt som sten, fast jag gick och köpte en snordyr tysk stifthammare på Nacka byggnadsvård.

Jag har målat mina fönster med en linoljefärg av finskt fabrikat som hade en vacker nyans av grå -vit bruten i umbra. Det som Hidemark rekommenderar för denna tidsperiod; vit med 10 % umbra blev en väldigt mörk grå och jag har svårt att tro att det stämmer- kanske något missförstånd med vikt eller volymprocent?

Den kulör jag valde har 3% pigment och liknar den Hårlemangråa kulör jag lärde mig att man använt en del på Stockholms slott när jag jobbade med restaurering där, motsvarande 10-15 i mörkhet på NCS skalan. Jag är nöjd med kulören och det är tur för det är samma som jag sen kommer att behöva använda för fönstersnickerierna invändigt och alla andra socklar och foder i huset.

 När ytterbågarna såsmåningom ska renoveras så kommer jag att måla utsidan av bågen i en avvikande kulör- kanske ockra, kanske grönt, vi får se.

Rosor

Det fascinerar mig och förbryllar mig det här med alla rosor på torpet. Jag kunde i början av sommaren nästan ana det som varit en praktfull rosenrabatt i det gröna kaos som avslutar trädgården mot uppfartsvägens gamla grusgång- där gruset knappt kan skönjas idag bland allt gräs. Men under sommaren har läget försämrats något -jag har nämligen kört över några rosenbuskar under den första tiden när jag försökte vända med bilen bredvid huset där det egentligen är för trångt och brant. I fortsättningen har jag backat ut (jag är numera mycket skicklig på att backa). Några av hantverkarna har också kört över rosenbuskar av samma anledning. Brunsborraren körde definitivt över rosenbuskar, en blev helt mosad. Tyvärr går dräneringsröret och elkabeln också genom rosenrabatten, så ännu en planta är illa tilltygad.
Men under sommaren har det trots allt dykt upp skott lite överallt med överaskande blommor. Champagnefärgade, gula, röda, cerisa, mycket små skära, en gulrosa. Skulle vilja se om de kan ta sig och komma igen. Om det enda som återstår är små rotskott tror jag inte att det går, men Schenkmanis(Trädgårdsdax) menar om man har ursprungsstammen kvar (i en bok jag har om trädgårdsrenovering) att såna gamla rosor kan bara ta sig om man gräver upp dem och ersätter all jord och gräver ned igen.
Jag blir utmattad bara av tanken. Rosenrabatten sträcker ut sig lite organiskt och övergår i oregelbundna stånd av Ackleja och Brandliljor- jag vet varken var den börjar eller slutar? Vet inte ens om jag bara har rotskott kvar?
Skulle bli glad om någon roskunnig kunde säga vad jag har för rosor och om de går att rädda?
.......med annat är att tio kubikmeter jord måste grävas bort och ersättas av ny, alltså.
Jag tror att det är den sorts lerjord som rosor gillar, men den är säkert "trött" som jag har lärt mig att det heter.
Vid min nytätade och renoverade stensockel växte det rosor hela vägen på södersidan en halvsladdrig ljusrosa sort med ljusgröna lite "ludna" blad. Den har byggaren kapat med "fotknölarna" hela vägen- jag sa åt honom att bara ta det nödvändigaste för att de skulle komma fram till sockeln för att jobba.
Typiskt och tråkigt. Undrar om de kommer tillbaka, det är riktigt ynklig stubb som är kvar- inte särskilt kraftiga stammar?