torsdag 1 december 2011

Varm senhöst



Jag tror att jag kommer att minnas den här hösten som exeptionellt varm och torr. Alla helger när jag varit på torpet under hösten har det varit fint väder, vilket varit tur eftersom man knappast kan vara inne i ett hus utan golv. Mitt senaste besök var en sån fantastiskt klar och solig dag. (Om man inte räknar med att jag var tvungen att åka tillbaka dagen efter i ösregn och hämta min kamera som stått hela natten på bron i regnet, 2,5 timmes resa tur och retur, otroligt trist. Mitt körkort är inte så gammalt och jag gillar att köra bil men där går gränsen även för mig. Kameran är iallafall räddad och verkar fungera bra. Bra betyg på den kameran.)


Jag hade iallafall denna vackra novemberlördag bestämt mig för att tömma vedbon på verktyg och prylar för att fylla den med den ved som jag, tidigare i höst, fyllt halva rummet i sidobyggnaden med. Byta plats för allt för att jag känt mig orolig för att fylla huset med obarkad ved full med insekter. Vem vet om de kryper ut och börjar äta på huset? Jag känner mig mer orolig över mitt torps hälsa än min egen, märkligt fenomen. Husokondri- finns det?
Jag hann ungefär halvvägs med detta projekt när jag tyckte mig se att en plankmellanvägg i sidobyggnaden och även golvet nedanför var fuktigt- riktigt blött faktiskt. Nu när jag skriver det får jag lite ont i magen för jag har inte orkat tänka på det fullt ut. Hela sidobyggnaden är gammal, men har en väldigt enkel och tunn konstruktion av plank helt klädd med masonit invändigt. Jag har inte tagit bort masoniten ännu för att den kan vara bra att ha till klimatskydd, i brist på annat, tills jag vet vad jag ska göra med denna del. Skulle jag ta bort masoniten så skulle jag förstås se i hur dåligt skick stommen är, men jag har faktiskt bestämt mig för att vänta med nya tråkiga besked tills jag börjar se lite förbättringar i andra delar av huset.
Denna vedbärardag slutade iallafall med att jag bytte några takpannor och städade taket från de stora mängder kvistar ekollon och löv som samlats på taket på sidobyggnaden, skrapade även bort alla stora gröna mosskuddar som växt ostörda de senaste fem åren. Jag hittade ingen förklaring till en läcka i det läge den fuktiga väggen ligger så jag bestämde mig att låta det vara till våren. 




Det var iallafall en fantastisk känsla att sitta där på taket med den lågt stående glödande solen i ögonen och stuva takpannorna på plats. Jag fick en stark känsla av att huset är så litet att jag faktiskt kan, rent kroppsligt, "ta hand om det". Jag kände också att jag fick grepp om hur ett gammalt enkupigt tegeltak är lagt- hur det funkar. Det är ju så smart hur de är gjutna med en liten klack som håller dem på plats och låter dem foga sig till varandra för att samspela i att leda bort vattnet. Som arkitekt kan jag erkänna att det är väldigt mycket med husbyggande som jag bara har ungefärliga kunskaper om. Sen blir jag desto lyckligare när jag fattar sånt jag borde fattat för länge sen. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar