måndag 31 oktober 2011

Inventering

Det tog inte så lång tid innan jag stod där med en mycket stor nyckel i min hand och påskrivna kontrakt. Jag var den enda spekulanten så jag kunde pruta utgångspriset en del, annars hade det nog inte blivit nåt köp.

Så hur såg det ut, vad hade jag egentligen köpt?

2500 kvm friköpt tomt "insynsskyddad", byggår 1830, 2 rum och kök med "stor klädkammare" och sovloft, vedspis i köket, öppen spis i storstugan. "Vackra tiljor i storstugan". Dass utanför tomtgräns (som måste flyttas inom det närmsta året). 4 km till närmsta badsjö.


Däremot stod det inte att det varken fanns el eller vatten, men det var ju uppenbart.

Sanningen är att jag inte hade tittat så noga på visningen- jag är ju sakkunnig som arkitekt och noterade väl ett och annat. Taket omlagt/åtgärdat, utbytta takpannor, nya plåtar på vattbrädorna, nya vindskivor, nya hängrännor på själva huset. Fasadpanelen okej, fönsterna okej, ytterdörren? -mindes bara att den var original. Ingenting i tak och stomme var allt för snett eller konstigt.
Jag har ju läst Hidemark- jag vet att en gammal timring är svår att ta kål på och går att laga i nästan hur dåligt skick som helst. Men jag tog inte en enda gång upp en kniv och stack in i timret, på visningen (eller de kommande veckorna). Jag ville väl inte att mitt beslut att köpa, eller inte, skulle påverkas för mycket av husets skick- egentliga skick. Haha. Proffsigt va?

Så vad var det då som gjorde att jag så gärna ville ha det, torpet? Kanske känslan av att första gången komma in i storstugan- det var en Skansenupplevelse/tidsresa- den öppna spisen i orginalutförande det gröna golvet med sina böljande 30-40 cm tiljor. Kanske de, klantigt gestaltade, men ändå klassicerande kontreforena vid järnspisen i köket -rygg i rygg med den öppna spisen? Kanske var det 1700-tals stuket på fönsterna med den 6-delade rutan och ett och annat vinkelbeslag med "sporrar"?

Varje gång jag tittar i "Torp och Gårdar" och ser alla vackra parstugor i två våningar med många fönster och förstukvistar och glasverandor, från 1850 och framåt, så försöker jag påminna mig om att det var det tidiga 1800-talets allmogeenkelhet som jag gillade och att jag också bestämde mig för att enkelstugan är det enda jag klarar -rent storleksmässigt och i förlängningen ekonomiskt. Stor parstuga i Hälsningland för samma pris hade helt enkelt aldrig varit möjligt pga avstånd och storlek.
Just denna enkelstuga hade också en ovanligt hög vindsvåning- full ståhöjd. Så någon gång i framtiden kan vi nog tala om ett rum och kokvrå med sovloft. Det som kallades sovrum i mäklarannonsen är mer av kategorin "förråd-grovkök" och klädkammaren, idag; vedbod.




Dagen vi fick nyckel och kunde gå in- på riktigt igen, efter den första titten på visningen hade jag kameran redo för dokumentation. Jag fotograferade först av allt den ruttnaste golvplankan vid norrväggen i storstugan-som en kexchoklad med grågrön färg på. Stort hål mellan två golvbräder hade mössen gnagt sig igenom. Plåtar spikade och instuckna i alla golvhörn. På golven i de andra rummen låg olika bitar av linoleum och plastmattor från lite olika tidsperioder överlagrade på varandra. I det innersta rummet-"klädkammaren" stod ett gammalt skevt skåp fullt med musbajs och en vävstol som definitivt var lika gammal som huset. Järnspisen, skulle det visa sig, efter att skorstensreparatören hade varit och bytt kaminrör, var sprucken i fyra fem bitar och gick inte att rubba utan att den skulle kollapsa fullständigt. Det märkligaste denna dag, då den mesta av tiden gick åt att såga ned döda plommonträd på tomten, var ljudet av kajorna som bodde i det gamla spruckna kaminröret i bakugnen- förstärkta av skorstenen blev deras flöjtande kraxningar nästan kusliga. Svarta fjädrar liksom pustade ut ur röret med jämna mellanrum.

Några dagar senare trampade S nästan genom vindsgolvet när vi upptäckte den gamla vattenskadan ovanför det som troligtvis varit farstu en gång i tiden. Innertaket av masonit lyckades hålla det ruttna trät på plats, men det bågnade oroväckande.
Sen tog jag tog äntligen, efter ännu ett par veckor, fram kniven och stack in den i timringen vid väggens övre kant i farstun och det var som att sticka in den i wellpapp- inget motstånd alls hela bladets längd.
Sen satt jag mig på gräsmattan och grät och S tröstade.

2 kommentarer:

  1. Hej och välkommen till torpbloggvärlden! Fint litet ställe du har köpt! /Sara

    SvaraRadera
  2. Tack Sara! Har kollat in din blogg och fina skogstorp nu. Vad skulle jag gjort utan alla torpbloggare- stöd och inspiration.

    SvaraRadera